erikasundquist

Ibland hatar jag verkligen världen. Livet går ju ut på att man skaffa sig ett långt och lyckligt liv, ellerhur? Ändå finns det saker i livet som plågar än, som inte har någon kontroll över, som man bara måste acceptera oavsett om man vill det eller inte. Men finns det någon människa i denna ibland orättvisa värld som kan acceptera den smärta som sorgen ger? Nej precis. Ändå så finns den där. Och plågar oskyldiga människor. Ställer mig frågan hela tiden, Varför? Kommer aldrig fram till något rimligt svar, förutom att världen är bra hård. Jag befinner mig just nu i en sitution som det inte finns någon annat ord för än, orättvisa. Det är precis vad det är, orättvist. För det finns nämligen en person i mitt liv som befinner sig alldeles för långt bort från mig. En person jag tycker om så fruktansvärt mycket, och dessutom känner desamma för mig. Och det är här vi återigen kommer in på det jag skrev om innan, om ett långt och lyckligt liv. Två personer, som träffades för 5 år sen, tyckte om varandra från första gången deras blickar möttes, som år efter år har förträngt känslorna på grund av en enda sak.. avståndet som håller dem isär. Trots att båda skaffat sig liv och försökt leva livet på två olika håll, har känslorna som dem fick första gången deras blickar möttes, där för 5 år sen, alltid legat djup inne i deras hjärtan och skavt. Och varje gång de träffas, så kryper känslorna fram och blir så starka att det bli okontrollbara, att så fort det är i varandras armar så börjar de oroa sig för när det skilljs åt igen. Men ändå tvingas de bita ihop och leva vidare med ett leenade på läpparna. Hur kan det få vara så? Hur kan världen hålla isär två personer som känner på detta sätt? Det är inte rättvist. För så länge som det är på olika ställen, så kommer det att sakna varandra, och aldrig bli riktigt lyckliga. Att dag för dag låssas som att allt är bra, är det värsta som man kan göra. Att man varje dag försöker komma på ett sätt att hitta en lycklig utväg. Men hur lätt är det att leta efter något som inte finns? Jag kan inte förstå hur det kan vara tillåtet att det får vara på det här sättet.. Hur en värld kan vara så hård mot människor som bara vill vara i varandras närhet. Som behöver varandra. Det är sjukt. Det värsta är att en av dom två personerna jag precis skrivit om, är jag. Och jag kan säga er en sak. Att älska en person på avstånd är bland det plågsamaste man kan göra. Det är som att världen inte tillåter en att göra det. Man känner sig så orättvist behandlad. Men trots det så kämpar man på och försöker vinna mot världen för att man tror så starkt på det man kämpar för. Det precis det jag gör, samtidigt som att jag försöker hålla resten av mitt liv i styr. Just står jag med ena foten i mitt vanliga liv, som det egentligen inte är något alls fel på och där jag har en annan person jag tycker om och gör mig lycklig, och en fot påväg in i ett nytt liv. Jag vet inte vilken väg som är den rätta, men en sak vet jag.. och det är att jag älskar, har älskat och och kommer alltid älska den personen som befinner sig på en annan plats, lågt ifrån mig, i denna orättvisa värld, det är något som är inristat i mitt hjärta så länge som jag existera på denna, orättvisa värld.

"Min framtid, ligger i dina händer"