Le och var glad, så märker ingen hur du egentligen mår.
Ikväll fick jag svar på saker som kanske kommer få mig att gå vidare eller ifall börja försöka gömma det långt in i hjärtat, precis som förut. Kommer över dig helt och hållet kommer jag aldrig att göra. Du är en obesvarad del i mitt liv. För vi har aldrig fått chansen på riktigt pga att världen håller isär oss. Och så länge som vi inte får en ordentlig chans så kommer allt förbli obesvarat. Men jag är påväg neråt, och det blir bara värre och värre. Om jag inte gör nått snart, så vet jag inte vad som händer. Så känns det. Och jag ska med all min lilla kraft jag har kvar, försöka leva ett liv utan dig. Det som skrämmer mig mest är framtiden och att förlora dig till någon annan. Det är något jag fruktar mest av allt. Om en sådan dag skulle komma, så skulle jag vara glad för din skull, men för min egen del skulle det vara som en kniv i hjärtat. Från och med nu ska jag försöka vara stark och inte visa hur det känns. Hur insidan skriker. Dock kommer jag fortsätta skriva på bloggen eftersom att jag måste få ur mig det på något sätt. Så länge ingen frågar, så ska jag från och med nu behålla tankar för mig själv och låsas som att allt är bra, för det är väl det alla begär av mig. Så hoppas jag att alla blir nöjda och glada nu.
Förövrigt, så gick nationella engelska ganska bra tycker jag, däremot har jag fått ont i halsen, och det är mindre bra. Har fortfarnade inte bestämt mig hur jag ska fira min valborg. men men nu ska jag ringa bästa jonis, Natti natti!
"Du & jag mot världen" var det inte så vi sa?
