Ensamt
Det känns verkligen så sjukt jävla ensamt. Känner mig som jordens ensamaste människa. Jag börjar bli så trött på att må såhär. Vad jag än gör så blir jag påmind. Ser tecken överallt, hör låtar osv. Det värsta är att se två stå bredvid två st som håller om varann och ser ut att vara jättelyckliga tillsammans. Idag hände det. Och jag fick en klump i magen och saknade dig bara ännu mer. Fick verkligen bita ihop för att inte börja gråta. Om jag hade en tidsmaskin så skulle jag spola tillbaka till alla dom dagarna allt var som perfekt. Önskar verkligen att det kunde bli som då igen. Om det bara fanns någonting jag kunde göra. Jag skulle kunna göra vad som helst för att det skulle bli vi igen. Fattar inte att jag ens sitter och skriver det här för vad hjälper det? Ingenting. Flera vänner säger att jag borde försöka gå vidare och acceptera läget. Visst det vore väl det bästa om jag kunde det, men nu kan jag inte det. Och jag vill inte glömma. För jag vet att det var nått speciellt. Så länge som vi haft känslor för varann, 5 år. och trots upp och ned gångar alltid hittat tillbaka till varann, dels som vänner men också mer än så. Och just därför känner jag att detta kan vi bara inte kasta bort. jag vet inte vad du känner men så käner jag och jag tänker inte ge upp först vi har fått en ordentlig chans, och utifrån den se om det är meningen att det ska vara vi eller inte. Jag vet att du vill, innerst inne. Eller så är du beredd och redo för att släppa allt och lämna det åt historien. Det tänker inte jag göra, inte först jag har fått svar. Jag ber till gud att jag orkar med det och att du snart inser att det du håller på att lämna inte är något vanligt, det är speciellt. Tänk bara igenom allt vi vart med om. Vad ser du? Jag ser en framtid, en framtid med dig. Jag är ingenting utan dig, bara ett tomt skal. Jag behöver dig Sebbe.. <3
