erikasundquist

Ja ni, vad ska jag säga. Jag blev tårögd av att läsa mitt senaste inlägg som jag la upp för nästan exakt ett halvhår sedan. Jag minns så väl hur ont det gjorde, hur jag kände och hur mycket jag bara ville bort när jag skrev det. Det borde vara olagligt att må så dåligt som jag gjorde då. Min poäng med det inlägget var inte att få folks uppmärksamhet, eller att folk skulle tycka synd om mig jag, jag ville dels få ut tankarna som höll på att äta upp mig inne från men också att jag på något sätt skulle kunna få er att lära er av mina misstag och aldrig låta dig själv hamna därnere. Det var precis det jag gjorde, jag lät det gå förlångt. Jag lät mig besegras på alla sätt en människa kan besegras. Men jag hade ingen kontroll över mig själv eller mitt liv så jag såg inte vad som faktiskt höll på att hända. Som ni kanske märker så skriver jag det som att det inte längre är min vardag, att det var då. Och ni har rätt isf, för jag tog mig ur det där. Ni undrar säkret "hur`" ärligt talat så kan jag inte svara på det och det är just detta vi alla människor gör fel när vi mår dåligt. Vi kan låta oss trampas ner till botten hur lätt som helst men att ställa sig upp igen är hur svårt som helst och det är inget som någon människa i världen kan hjälpa dig med, förutom du själv. Och hur hopplöst allt än känns så tappa för guds skull inte hoppet. Det var det enda som fick mig upp, om du tror på att det ska bli bättre eller att om du hoppas på att det någon dag kommer en bättre morgondag så tro mig, det kommer du måste bara samla ihop dina allra sista krafter och kämpa på. Personer som bryr sig om dig kommer att hjälpa dig påvägen och även om deras ord går in i det ena örat och ut i det andra så står dom där av en anledning, dom gör det för enbart dig och vilka som verkligen gör det för dig och inte bara "för att", det måste du lära dig att se själv och det kommer du märka med tiden. Jag vet hur det är att bli lämnad i skiten av folk som man trodde skulle stå vid ens sida en hel livstid men jag vet också hur det känns att ha folk som verkligen skulle göra allt för dig i närheten också. Jag vet vad vissa tänker nu, speciellt ni som är på samma nivå i livet som jag var i mitt senaste inlägg, ni skiter fullständigt i vad jag säger till en större del men lita på mig när jag säger att du vill inte titta tillbaka i dit liv och minnas den trasiga personen, för jag VET att ni kommer ur det. Det är hårt men gråt, skrik, var arg, gör misstag, hata folk för att ingen förstår, hata dig själv och allt som rör sig, det gjorde jag. Men ensak får ni aldrig glömma allt du gör under den tiden där nere på botten är inget liv som någon människa förtjänar, och så länge du tillåter dig själv att vara där så kommer du aldrig att ta dig ur. Jag slutade aldrig att hoppas även om jag sa att jag skiter i allt och att mitt liv var meningslöst, så fanns det en låga hopp kvar inom mig som fick mig att kämpa och inte ge upp.

Idagens läge mår jag faktiskt bra. Jag kan inte säga att jag är tillbaka som den där starka tjejen jag var för 2 år sen, men är iaf betydligt starkare än tjejen för ett halvår sen. Jag är så sjukt jävla stolt över mig själv att jag tog mig förbi det där. Men det tar ett tag att bygga upp sig själv igen och det tar tid, låt det ta tid. Jag vill även tacka min familj,släkt och närmsta vänner för allt ni gjort för mig. Tror inte ni förstår hur mycket ni betyder för mig och jag älskar er!

Till sist; Jag gav aldrig upp, jag bet ihop och fortsatte kämpa, jag slutade aldrig hoppas. Ge aldrig upp, jag vet att ni klarar det.Tro mig.