erikasundquist

Det var över ett år sedan jag skrev här sist och egentligen vet jag inte varför jag la av men tog studenten och livet lekte. I mitt senaste inlägg, som jag skrev 4 dagar efter jag tagit studenten, skrev jag i rubriken "Livet är underbart!" och så följer ett inlägg som beskriver hur lycklig jag verkligen var då, och att livet var underbart. Jag vet att resten av året levde jag som om jag svävade på moln och att vara olycklig var inget som existerade. Jag hade allt och allt var verkligen perfekt. Jag önskar jag kunde spola tillbaka tiden och få uppleva 2011 igen. Man brukar säga att ingenting är omöjligt, men det är verkligen omöjligt. Jag saknar allt, jag saknar att känna mig sådär lycklig, jag har nästa glömt hur det känns. Allt är bara så otroligt långt ifrån bra det kan vara nu. Att gå omkring och låsas som att allt är bra när folk frågar, när man egentligen bara vill ställa sig och skrika och gråta för att det gör så fruktansvärt jävla ont inombords.. det tar på krafterna. Och det är så många gånger som jag känt att jag bara velat ge upp, lägga mig ner och bara dö. Jag är inte samma starka person som jag var när jag skrev det senaste inlägget här. Hon skulle aldrig ge upp, hon skulle bita ihop, kämpa med ett leende på läpparna och tagit sig igenom detta utan problem. Men hon försvann på vägen någonstans, och jag vet inte varför. Så idag när jag hade behövt den styrkan och personen mer än någosin så spelar det ingen roll hur mycket jag försöker hitta henne, jag tappat alla spåren och sitter jagf här som ett tomt skal och vet inte vad jag ska göra med mig själv och mitt meningslösa liv. För det är precis så det känns, sjukt meningslöst och borttappat. Vilsen. 

 

Vad gör man när man känner att allt hopp och glöd har försvunnit. Det känns som att jag står och tittar på när mitt liv rinner ut i sanden. Jag har ingen kontroll längre, ingen ork att ta tag i det för jag vet inte ens vart jag ska börja eller hur jag ska börja. Jag orkar helt enkelt inte. Känns som att jag bara är för att jag måste. Jag försöker ta en dag i taget men nu har det gått för långt.. Och jag vet att jag har vänner, familj och släkt som finns där för mig men dom kan inte hjälpa mig hur mycket dom än försöker och det är ingens fel. Jag är tacksam att jag har dessa personer som bryr sig om mig, för hade jag inte haft dom så hade jag nog inte stått här idag.

 

Det finns några saker jag har lärt mig av dethär och det är att bara för att man känt en person länge och delat allt så betyder det inte att den personen kommer stanna kvar föralltid även om man lovat varandra hela livet att alltid finnas där. Folk kommer och går, ibland vänder folk dig ryggen åt som du aldrig trodde skulle göra det och ibland stannar folk och hjälper dig som aldrig trodde skulle göra det. Och jag är trött på att må dåligt och lägga ner energi på folk som inte ens bryr sig. Det är slut med det, jag kanske inte har lika många vänner som jag verkligen håller mig till nu längre men med tiden så visar det sig vem eller vilka som är ens riktiga vänner och vilka som låsas vara det. 

 

Det andra jag har lärt mig är att vara försiktig om hur mycket du av ditt hjärta du ger till en annan person. Jag gav hela mitt hjärta till en kille som inte vill ha det längre, och han var mer än bara en pojkvän för mig, han var en bästa vän och någon som verkligen gjorde mig till världens lyckligaste tjej bara genom att existera. Men det togs ifrån mig utan nån som helst för varning och där blev allt värre. Jag kan inte gå vidare, även om jag försökt och önskar att det fanns en knapp som bara kunde stänga av alla känslor. Men när jag säger att jag aldrig i hela mitt 20 åriga liv känt så starkt för en person som jag gjorde med honom så menar jag det verkligen. Det är sjukt, men sant. Jag önskade bara att han hade känt samma sak. Det är så orättvist av världen att något som var så bra ska försvinna ut i ingenstans. Nu är jag rädd för en framtid utan honom, jag vill inte gå ett steg till utan honom, så känns det. Jag vet inte vad som kommer hända, men jag kommer aldrig sluta hoppas på att han en dag kommer tillbaka. Känns inte som att jag någonsin kommer kunna öppna upp mig och släppa in nån annan kille igen. Mitt hjärta tillhör någon annan vare sig han vill ha det eller inte. Jag har älskat många personer förut men denhär gången är det skillnad och jag vet inte varför men jag talar direkt från hjärtat när jag säger att han är den jag verkligen älskar och kommer alltid göra. Varken han eller jag är desamma som vi var förr när allt var bra, jag vet inte vad som gick snett påvägen men jag önskar att det aldrig hade hänt vad det än var. Man kan inte tvinga en person att älska en eller vara med en men man kan alltid hoppas att den personen en dag inser att det var fel att gå skilda vägar. Det gör jag. Det är många som inte förstår mig när jag säger att du är den enda för mig, just efter allt du gjort mot mig. Men man väljer inte vem man älskar, och jag vet att det finns ett hjärta och en bra person innerst inne, jag har sett honom flera gånger, jag har sett honom under 1 års tid. Iaf,  det kommer ta sjukt lång tid för mig att läka såren och lära mig att älska nån igen men det betyder inte att jag kommer vänta på honom föralltid. Jag saknar dig, jag saknar oss. Du är den enda som kan göra mig lycklig just nu. 

 

Namnet på världens underbaraste, finaste och bästa kille är Robin Kempe. Jag säger det för att jag vill att alla ska veta och kanske förstå hur sjukt mycket jag faktiskt älskar dig, och alltid kommer att göra.

 

 

Jag vet att livet inte är rättvist och att man måste kämpa, men jag har ingen kraft kvar. Jag vill få ett stopp på dethär lidandet. Jag vill kunna gå och lägga mig utan att ha en klump i magen och vakna med en ännu större klump. Jag orkar inte gråta mer över att mitt liv känns värdelöst, jag vill ha tillbaka mitt gamla starka jag. och jag önskar varje dag att just den dagen ska komma med nått som får allt vända. Jag ber till gud om hjälp, trots att jag inte ens är troende. Vad har jag gjort för att förtjäna dethär? Jag är ingenting, bara ett vandrande skal. Jag är död, död inombords. Snälla världen låt någonting hända som ger mig min livslust tillbaka. Jag ber dig...